polisen

sådan är den…kafkavärlden

dödsdömd

ursprungsbild 2006…klicka

.

”Din ståndaktighet att inte avslöja gränsen för
din överlevnadsförmåga är beundransvärd…”

skrev nuvarande ”mäster” den 23 februari 2011. Detta i så sakkunnigt erkännande ordalag att en känsla av tacksamhet kvardröjde flera sekunder efter meddelandet. Bödlar/mästermän har i det här fallet avlöst varandra genom åren. Och trots sin 1991 misslyckade avrättning framstår fortfarande chefsöverläkaren Andras Erdös som den mest yrkesskicklige av alla. Mäster Mollvik har dock på knappa två år avancerat till andra plats, i den contesten.
Och var f.ö. uppgifterna om att Andras Erdös och Ove Mollvik samarbetat  i det här fallet, följdriktiga.


Avrättning är verkställande av dödsstraff
(texterna i huvudsak utdrag från Wikipedia)
Sverige har som andra länder använt två typer av dödsstraff. Kvalificerade dödsstraff som stegling och rådbråkning och avrättning med metoder som snabbt leder till döden; halshuggning med flera.
I äldre tider gällde, för de högre stånden, halshuggning (med svärd) medan personer ur de lägre fick hålla tillgodo med hängning.
Tidigare skedde i Sverige offentliga avrättningar genom att bönder kommenderades ut att stå spetsgård under avrättningen. Efter 1876 var alla svenska avrättningar intermurala. Offentliga avrättningar avskaffades officiellt 1877.
Dödsstraff i fredstid avskaffades i Sverige 1921 och i krigstid 1973.

Avrättningsmetoder använda i modern tid

Arkebusering
är avrättning med gevär. I militära sammanhang utförs avrättningen av en grupp soldater, vanligtvis upp till nio, som samtidigt avfyrar sina gevär på kort avstånd mot den dödsdömde. Det är vanligt att ett eller flera av vapnen är laddade med lös ammunition för att minska de kommenderade soldaternas skuldkänslor.
Elektriska stolen
Den dödsdömde spänns fast i stolen, vakterna fäster fuktade kopparelektroder och en fuktig svamp på fångens huvud och ena ben, varefter elektrisk ström med hög spänning leds genom den dömdes kropp till dess döden inträder. Efter en avrättning med elektriska stolen är kroppen så het att man inte kan vidröra den.
Elektriska stolen användes första gången för att avrätta en människa den 6 augusti 1890. Det skedde vid avrättningen av William Kemmler i fängelset i Auburn, New York. Senast att avrättas i elektriska stolen var Paul Warner Powell som avrättades i Virginia den 18 mars 2010 för mord och våldtäkt begångna 2000. Elektriska stolen är fortfarande laglig i delstaterna Alabama, Florida, South Carolina, Kentucky, Tennessee och Virginia men finns där bara som ett alternativ till giftinjektion (lethal injection), den dömde får därmed välja mellan giftinjektion och elektriska stolen.
Garrottering
av garrote strypstock, strypjärn var ursprungligen en avrättningsmetod där den dödsdömde binds vid en träpåle och långsamt stryps med ett rep eller ett vid pålen fäst så kallat halsjärn.
Metoden är känd ända sedan Spaniens kolonialisering av Sydamerika under 1500-talet. Senare ”effektiviserades” avrättandet genom att halsjärnet endast användes för att fixera huvudet på den dödsdömde och en metallskruv bakifrån drevs in i ryggmärgen i nacken – i regel med omedelbar död som följd. Dessutom placeras den dödsdömde i en för ändamålet specialbyggd stol. Halsjärn och skruv dras automatiskt åt samtidigt, med hjälp av ett stort handtag, bödeln behöver inte använda särskilt mycket muskelkraft, och (hjärn-)döden inträffar som regel redan under första det första varvet. Garrottering användes mest i Spanien och Mexico under 1800- och 1900-talen. Den sista garrotteringen ägde rum i Spanien så sent som 1974, året före diktatorn Francos död. Garrottering avskaffades 1978 i samband med Spaniens demokratisering.
Gaskammare
användes från början för att vid mikroskopi studera gasers verkan på strukturer och organismer. I Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger användes gaskammare för avrättning av judar, politiska motståndare, romer, funktionshindrade, psykiskt sjuka och andra för regimen misshagliga personer.
Experiment med gasning av människor utfördes första gången på sovjetiska krigsfångar. Metoden ansågs mer effektiv än arkebusering. I Auschwitz användes Zyklon B, i Treblinka och Sobibor var det kolmonoxid från motorer. Auschwitz II (Birkenau) var onekligen det läger i Nazityskland där flest människor gasades och sedan kremerades. Gaskammrarna i Auschwitz var ritade och konstruerade av det tyska företaget J. A. Topf und Söhne. Mängder av dokument bekräftar detta. J. A. Topf und Söhne tillverkade i princip allt som gav nazisterna de rätta verktygen för att kunna genomföra förintelsen.
Giftinjektion
metod för verkställande av dödsstraff som används i vissa delstater i USA, i Kina och i Thailand. I USA idag innebär den i praktiken att tre olika ämnen i tur och ordning injiceras intravenöst i den dödsdömde. Detta vanligtvis manuellt, men i fyra delstater görs detta av en maskin, vanligtvis från ett intilliggande rum. Det första ämnet är ett sömnmedel som gör den dömde medvetslös, det andra är ett muskelavslappnande medel som stoppar andningen samt gör att den dömde inte drabbas av spasmer när döden inträder, och det tredje medlet stoppar hjärtat. Den vanligaste kombinationen av ämnen är tiopentalnatrium (Pentothal) följt av pankuroniumbromid (Pavulon) och sist kaliumklorid. Giftinjektioner började användas som avrättningsmetod i USA 1982, och har i dag i stort sett ersatt elektriska stolen, hängning, arkebusering och avrättning i gaskammare. År 2006 genomfördes 53 avrättningar i landet (varav 24 i Texas), alla utom en med giftinjektion. Dödsstraff tillåts i 37 av USA:s 50 delstater
Giljotin
Giljotin är ett avrättningsverktyg som introducerades i Frankrike 1792 i samband med den franska revolutionen. En giljotin består av två vertikala skenor och en snedställd fallbila. Vid avrättningen frigörs bilan från sitt högsta läge och hugger igenom offret vid halsen. Giljotinen var inte en helt ny uppfinning då olika sorters enklare fallbilor har åtminstone sedan medeltiden existerat före giljotinen men användes inte i samma skala. 1793 skedde den mest berömda giljotineringen genom avrättningen av kungen av Frankrike Ludvig XVI. Under revolutionens skräckregering avrättades många inbillade och verkliga fiender till den franska regimen med giljotin, men det kan vara värt att notera att vid skräckväldets höjdpunkt brydde man sig inte om sådana finesser som halshuggning utan man arrangerade helt enkelt massarkebuseringar, ibland t o m med kanon.
Den sista offentliga avrättningen i Frankrike utfördes 1939. 1977 giljotinerades den siste dödsdömde i Frankrike och 1981 avskaffades dödsstraffet där.
Halshuggning
var den vanligaste avrättningsmetoden i Sverige under 1800-talet. Vid avrättning med skarpslipad handbila skiljs huvudet från övriga kroppen.  Men kontroversiell eftersom skarprättaren ibland missade och fick hugga flera gånger innan personen avrättats. Vilket inträffade vid Konrad Petterson Lundqvist Tectors avrättning, då skarprättare Steineck förmodas ha varit berusad vid avrättningen. Halshuggning förekommer ofta i filmer som ska förmedla sorg eller skräck.
Hängning
sker oftast genom att den dömde ställs på en fallucka med en snara runt halsen. Falluckan öppnas varefter den dömde faller genom luckan och bryter nacken, alternativt stryps till döds. För att fallet skall leda till att nacken bryts (antingen vid 3:e, 4:e eller 5:e kotan) anpassas fallet efter personens vikt, vilket brukar innebära att det mäts ut till 1-1,5 gånger personens längd. För långt rep kan innebära att huvudet helt separeras från kroppen. Man skiljer således mellan hängning med kort eller långt fall, där den första metoden innebär en mer plågsam död för personen. Med långt fall är syftet att den dödsdömde omedelbart skall bli medvetslös . Genom hängning inträder döden alltid genom kvävning. I en kort hängning kvävs man genom att luftrören täpps till, genom ett långt fall kvävs man genom att musklerna som kontrollerar andningen upphör att fungera på grund av skador på ryggmärgen.  Hängning genom långt fall praktiseras fortfarande i ett stort antal länder, såsom bland annat Japan, Egypten, Kuwait, Botswana, Irak och Singapore och så sent som på 1990-talet avrättades ett par personer på detta vis i USA. Iraks tidigare president Saddam Hussein avrättades 2006 genom hängning. Hängning är en av de vanligaste avrättningsmetoderna tillsammans med arkebusering, giftinjektion och halshuggning. Den sista hängningen i Sverige genomfördes 1836 då drängen Nils Månsson avrättades.
Kremering
Under kommunisteran användes i Sovjetunionen kremering som avrättningsmetod av säkerhetstjänsten. Ett exempel är spionen Oleg Penkovskij som bands fast med pianotråd på en planka. Hans närmaste vänner tvingades sedan se på när han långsamt sköts in i en kremeringsugn med fötterna före. Händelsen filmades och visades senare för GRU-officerare i karriären för att de skulle ha klart för sig vad som väntade förrädare.
Nackskott
avrättningsmetod som genomförs med ett skjutvapen som pistol, gevär eller automatkarbin. Skottet träffar baksidan av huvudet eller nacken. Under 1990-talet har metoden förekommit i bland annat de forna sovjetrepublikerna och har redovisats i Ukraina – där avrättningen av Andrej Tjikatilo verkställdes på detta sätt, och i Baltstaterna där de senast verkställda avrättningarna genomfördes med nackskott. Även Folkrepubliken Kina har använt nackskottsmetoden under senare år.
Stening
är en avrättningsmetod som använts genom hela den kända historien, och innebär att stenar kastas på den dömde tills han eller hon avlider. Bland annat tillämpades stening i Sumer, den äldsta kända kulturen i Mesopotamien. I Bibeln nämns stening på många ställen. Det mest bekanta är Apg 7:59 där den förste martyren Stefanos stenas. I Koranen finns inget uttalat stöd för stening, men förekommer andra kroppsstraff såsom piskning och handavhuggning. I haditherna föreskriver Muhammed stening som bestraffning vid äktenskapsbrott. I Talmud föreskrivs stening som straff för 17 olika brott, även om straffet inte utmätts sedan omkring Kristi födelse. I det tidiga Sverige föreskrevs stening som straff i Uppland, Östra Götaland och Dalarna för mord av make respektive trolldom. Stening leder oftast till en långsam och plågsam död.

Utmattning* (egen text…under utformning)
är en avrättningsmetod som saknar vedertagen beteckning då det är ett inofficiellt förfarande som tillämpas där dödsstraff formellt avskaffats.
Exempelvis i Sverige.
En ‘samförståndsmetod’ som brukas där en person inte kan avrättas enligt lag (då dödsstraff är förbjudet och den dömde inte har begått ngt formellt brott) men det oaktat bedöms så obekväm (för den s k maktelitens säkerhet)  att likvidering är nödvändig.
En metod som i demokratiska rättsstater som Sverige brukas med så utstuderad grymhet och för den dömde så utdraget/långvarigt lidande, att den saknar kända(historiska) motstycken. Jfr den likartade oubliettmetoden.

Vältande av mur
är en avrättningsmetod som har tillämpats i Afghanistan som straff för utlevd homosexualitet. En stor mur av tegel välts över personen ifråga som krossas till döds.


Historiska avrättningsmetoder

Avrättning med elefant
var i tusentals år en vanlig avrättningsmetod för de som dömts till döden i södra och sydöstra Asien, främst i Indien. Indiska elefanter användes för att krossa, slita sönder eller tortera fångar vid offentliga avrättningar. De tränade djuren användes antingen för att döda ett offer omedelbart eller att tortera dessa sakta under en längre tid. I kunglig tjänst representerade elefanten både härskarens absoluta makt och hans förmåga att kontrollera vilda djur. Bruket av elefanter för att avrätta fångar förskräckte europeiska upptäcktsresande och beskrevs i många reseskildringar och levnadsteckningar från Asien. Avrättningarna förbjöds till slut av de europeiska kolonialherrarna då dessa tog kontroll över regionen under 1700- och 1800-talen. Intelligensen, tämjbarheten och mångsidigheten hos elefanterna gav dem stora fördelar framför de vilda djur som lejon och björnar som användes som bödlar av romarna. Elefanter är mer obevekliga än hästar: även om en häst kan tränas till att storma fram i ett fältslag, så är den inte villig att trampa ner en fiendesoldat utan kliver istället över honom eller henne. Elefanter trampar däremot gärna på sina fiender, därav stridselefanters popularitet hos generaler som Hannibal. Elefanter kan tränas till att avrätta fångar på många olika sätt och kan dresseras till att förlänga offrets lidande genom att tortera sitt offer långsamt till döds eller snabbt avrätta den dömde genom att trampa sönder personens huvud. Elefanterna var vid utförandet under en förares eller mahouts kontroll; på så sätt kunde en härskare garantera en möjlighet att undkomma straffet i sista minuten och därigenom visa sig barmhärtig. Åtskilliga sådana uppvisningar av nåd finns nedskrivna från olika asiatiska kungadömen. Siams kungar tränade sina elefanter till att rulla den dömde personen ”över marken så sakta att han inte skulle skadas svårt”. Den moguliske sultanen Akbar den store sägs ha ”använt denna teknik till att pressa ‘rebeller’ och mot slutet var fångarna antagligen ordentligt skrämda, och de fick behålla livhanken”. Vid ett tillfälle ska Akbar ha låtit kasta en man till elefanterna så att han fick genomlida fem dagar av sådan behandling innan han fick nåd. Elefanter användes ibland under ett slags mandomsprov som den dömde fången släpptes fri från om han klarade av att freda sig mot elefanten. Bruket av elefanter på det sättet övergick den normala kungliga makten över liv och död. Elefanter har använts länge som symboler för kunglig auktoritet (och används fortfarande så på en del platser som till exempel Burma och Thailand, där vita elefanter hålls och dyrkas). Användandet av elefanter som maktmedel gav signaler om att härskaren kunde kontrollera mycket kraftfulla varelser som lydde honom fullständigt. Härskaren ansågs därmed ha en moralisk och andlig dominans över vilda djur, vilket bidrog till härskarens auktoritet och mystik.
Levande begravning
eller med en äldre svensk term kvick i jord, är en historisk avrättningsmetod, som innebar att den dömde begravdes levande (”kvick” med dåtidens språkbruk). Under medeltiden tillämpades denna avrättningsmetod i Sverige för en del brott. Bland annat för stöld, dock endast för kvinnor, medan män hängdes för samma brott. Det gällde dock endast för stöld för mer än en marks värde.
Orsaken till att kvinnor inte blev hängda skulle ha varit att hon under hängningen kunde sparka upp kjolarna med benen så att könet blottades. Även män kunde dömas till att avrättas med levande begravning, men då som straff för tidelag. 1611 dömdes en man i Småland till detta straff för tidelag.
Bränning på bål
har använts både som dödsstraff och som begravningsritual. Som dödsstraff förekom det i Europa från medeltiden och ungefär fram till 1700-talet. Det användes bland annat vid kätteri, däribland under häxjakterna på 1500- och 1600-talet. Bränning på bål anses ha varit en ytterst plågsam avrättningsmetod. Viss forskning anger att offret ofta avled eller blev medvetslöst av kolmonoxidförgiftning eller syrebrist innan kroppen började brinna. Ofta ströps eller halshöggs den dömde före bränningen. Detta utfördes inte alltid av humanitära skäl, utan sågs som en skärpning av straffet grundat på religiösa skäl och religiös tro. Humanitära metoder har använts för att åtminstone minska offrets tid med de outhärdliga plågorna. Ibland användes exempelvis krut för att förkorta den dömdes lidande; antingen hängdes en krutpåse runt den dömdes hals, eller placerades en större mängd krut mellan dennes ben. I Europa har bränning på bål använts främst för kätteri, från 1200-talet och framåt, och den sista kättaren avrättades år 1782. Att häxeri sedan fick samma straff, beror på att det ansågs vara en form av kätteri, liksom även homosexualitet och incest. Homosexuella dömdes till bränning på bål, och personer som begått incest dömdes enligt kyrkans doktrin till bålet från 1400-talet.
Hängning, dragning och fyrdelning
Av engelska; hanging, drawing and quartering, alternativt hängning, uppsprättning och styckning, var en engelsk avrättningsmetod som användes som straff för förräderi. Det användes först av Henrik III mot den dömde piraten William Maurice 1241, men infördes som ett standardstraff för förräderi av Edvard I, framförallt i och med avrättningen av William Wallace. Straffet utgjordes fram till 1870 av följande moment:
1.Dras till avrättningplatsen på en träram (ena möjliga betydelsen av dragning).
2.Hängas men plockas ner innan döden inträffade (hängning).
3.Få inälvorna utdragna, bli kastrerad, och få inälvorna och könsdelarna brända medan man ser på (uppsprättning, och också andra möjliga betydelsen av dragning. I engelskan används det ofta i kokböcker för att beskriva urtagning av kyckling eller kanin innan tillagning).
4. Halshuggning varefter kroppen styckas i fyra delar (fyrdelning).
Kokning
en avrättningsmetod huvudsakligen historisk men använd i viss utsträckning av diktaturregimer under modern tid (bland annat Idi Amin i Uganda). Offret sänks antingen ned i ett kärl med kallt, ljummet eller redan uppkokat vatten. Oavsett tillvägagångssätt kan döden enligt vittnesmål dröja flera timmar eller mer. Metoden användes som straff för förfalskning och bedrägeri under medeltiden och enligt tveksamma källor av Djingis khans bundsförvant och nemesis Jamuka för den tidigares generaler efter en seger vid Dalun-Boldak omkring 1200. Avrättning genom kokning infördes 1531 som avrättningsmetod (Statute 22) för giftmördare av det engelska parlamentet under Henrik VIII men avskaffades efter hans död 1547. Metoden användes även vid samma tidpunkt i Mugalriket och Japan samt påstås ha varit en av despoten Ranavalona I av Madagaskars mest omtyckta sätt att straffa förföljda kristna. Senast 2002 anklagade Storbritanniens ambassadör i Uzbekistan Craig Murray den uzbekiska Karimovregimen för att ha mördat den oppositionelle journalisten Mufazar Avazov genom kokning, sedan en brittisk patolog fastställt bilder på den döde Avazovs skador som identiska med de som åsamkas genom kokning.
Korsfästelse
var en avrättningsmetod under antiken som troligen uppfanns av perserna. Syftet var att förnedra och plåga den dömde inför allas åsyn och därigenom också avskräcka andra. Den dömde hängdes eller spikades naken upp på en påle ofta med en tvärslå, vid vilken handlederna fästes. Eftersom armarna var så utsträckta fick den dömde en sådan väldig press över lungorna att han till slut kvävde sig själv till döds. Det är på detta sätt korsfästning blivit känd genom många skildringar i böcker, konst och filmer av korsfästelsen av Jesus från Nasaret, kristendomens centralgestalt. Det fanns åtskilliga varianter, bland annat korsfästning på påle utan tvärslå eller med den dömde placerad upp och ner (vilket enligt traditionen hände Jesu lärjunge Petrus). I romarriket var det vanligt med korsfästning. Dock användes den sällan för romarna själva utan för slavar och samhällets lägsta folkskikt vid uppror, högförräderi och sjöröveri. Ofta föregicks korsfästelsen av att den dömde gisslades och själv fick bära tvärslån till korset på väg till avrättningsplatsen. Ofta inträdde döden först efter ett par dagar. Konstantin den store (272-337) avskaffade korsfästelsen i romarriket. I Sverige kan metoden närmast jämföras med rådbråkning.
Lingchi
kinesiska för ”förödmjukande och långsamt”. En avrättningsmetod som användes i Kina under hundratals år fram till dess avskaffande år 1905. Straffet, som endast utdömdes i särskilda fall, innebar att den dömde, levande eller död, skars i små bitar. Lagböckerna specificerade inte utförandet i detalj och varierade därför.
Maronering
var en vanlig bestraffning under sjöröveriets guldålder (ca 1650-1730). Den innebar att den dödsdömde strandsattes på en helt öde ö, ofta med en pistol laddad med en enda kula. Maronering är en vanlig symbol för sjöröveri, och den har en nästan lika temarelaterande form som att Gå på plankan. Många sjömän blev maronerade, speciellt i den karibiska övärlden, där pirater förekom överallt under 1600-1700-talen. En av de mest kända maronerade piratkaptenerna var sjörövaren Edward England.
Oubliette
en medeltida avrättningsmetod. Dungeon och oubliette associeras vanligen med medeltida slott och fängelsehålor där oubliette är en form av dungeon/fängelsehåla utan dörr och enda ingång via en lucka i ett högt tak. Avrättning med oubliette  skedde genom att offret sänktes/slängdes ned i hålan genom taköppningen, stängdes luckan och skötte tiden resten.
Jfr diakonen Kenneth Floods besked 28 oktober 2010:”Vi gör ingenting! Det är inte samma sak”  resp brevet
16 juli 2010En skojig skröna”. Tortyr- och avrättningsmetoden oubliette (av franska att glömma) brukades f.ö. på medeltiden…även av Kyrkan.

bildbakgrund…klicka bild…eller direkt…
http://dokubank13.wordpress.com/2011/07/17/manschettvaldet/

Pålning
en historisk avrättningsmetod avsedd att avskräcka. Metoden har använts på germanskt område, samt i östra Europa. Bysantinarna praktiserade pålspetsande och turkarna tog senare över avrättningssättet. Pålningen kunde ske på flera olika sätt. Ett sätt var att man grävde en grop som man tvingade den dömde att lägga sig i på rygg. Man fyllde igen gropen men lät huvudet ligga öppet. Sedan drev man långsamt en spetsad påle av ek genom det ca 20 cm tjocka jordlagret i brösthöjd på den dömde. Den dömde kände att pålen sakta började tränga in i sin bröstkorg samtidigt som det utlöste en oerhörd smärta. Avrättningsmetoden tilldömdes i huvudsak män som gjort sig skyldiga till våldtäkt samt kvinnor som gjort sig skyldiga till barnamord. Pålningsmetoden användes inte bara i avskräckande syfte utan även för att den dömde inte skulle gå igen efter döden. Även de som ansågs som onda människor blev pålade efter sin död av just samma anledning. Den mest kända personen, som satts i förbindelse med spetsning på påle, är tveklöst den valakiske fursten Vlad Tepes, också känd som Dracula (1431-76). Spetsning på påle var ett dödsstraff i Sverige, särskilt framtaget för  motståndsmän i Skåneland. En spetsig påle fördes in mellan ryggraden och huden så den stack ut bakom nacken. På så vis kunde det vara 4-5 dygn innan döden kom som en befriare. Pålarna restes längs vägarna så att så många människor som möjligt skulle se dem och bli avskräckta från att begå brott. Enligt ett ögonvittne, svenske generalguvernören Magnus Gabriel de la Gardie, var vägarna i Skåneland ibland kantade av spetsade ”snapphanar”. Ryssarna använde en annan metod när de slog ner tartarupproret på Krimhalvön under Karl XII:s fälttåg 1709. En påle slogs ner i marken och spetsades. Offret träddes ner på pålen som fördes upp i ändtarmen. För varje rörelse drevs pålen längre upp i kroppen och blödningarna saktades ner av att pålen ”höll tätt” i skadorna. Skulle pålen dras ut skulle offret förblöda fort, men då de fick hänga kvar där kunde dödskampen pågå under ett dygn, i ohyggliga smärtor.
Rådbråkning
ett avrättningssätt där den dömde avlivades genom att lemmarna krossades. Oftast med hjälp av ett hjul (rådbråka från tyska Rad, ”hjul”, och brechen, ”bräcka”, bryta) varefter kroppen sedan flätades in i hjulet. Ursprungligen skall den avrättade ha placerats så medan denne ännu var i livet och sedan kunnat få lida i flera dagars tid innan döden inträdde. Den dödes kropp, på hjulet, skall sedan ha utställts till allmänt beskådande. Uttrycket stegling och rådbråkning omfattar bägge delarna, men stegling kunde ske efter annan (mindre tortyrartad) avrättningsmetod, vanligen halshuggning, och syftade då endast att skrämma folket. Rådbråkning var en form av skärpt dödsstraff. I Sverige tillämpades avrättningssättet för sista gången år 1733.
Stegling
verbet ”stegla” med betydelsen att spika fast en avrättad persons kropp eller huvud och eventuellt högra hand på en påle i förnedrande och avskräckande syfte. Stegling var vanlig i Sverige under medeltiden och framåt, bland annat som straff för upprorsmän som till exempel snapphanar. Stegling förbjöds i Sverige 1841 samtidigt med alla andra så kallade skärpta dödsstraff, men förekom till skillnad från exempelvis rådbråkning några decennier in på 1800-talet. Juristen Knut Olivecrona fick sin övertygelse om dödsstraffets förkastlighet efter att i barndomen på 1830-talet ha sett en avrättningsplats, där steglade kroppar och kroppsdelar lämnats kvar till allmänhetens åskådande.
Stympning
har använts som kombinerad tortyr och avrättningsmetod där kroppsdelar amputerats tills den dömde dog av förblödning.
Sågning
medeltida tortyr- och avrättningsmetod där offret hängs upp upp och ner och sågas itu (se bild).

Bödeln

skarprättare eller bövel var en av samhället anställd person, utsedd att verkställa dödsstraff, prygel och andra kroppsstraff. De flesta länder har haft eller har personer med sådana uppgifter. Bödelssysslan avskaffades i Sverige i början av 1900-talet.
Under medeltiden användes även orden mästerman eller stupagreve. Utanför Sverige skiljde man på skarprättare och bödel på så sätt att skarprättare fick stå för de ”finare” avrättningarna i form av halshuggning (ofta reserverad för adeln)  medan bödeln stod för straff som stegling, tortyr- och spöstraff.
Bödeln hade ofta ett antal medhjälpare som kallades rackare eller rackardrängar. I södra Sverige och Danmark kallades dessa också nattmän.
De utförde även föraktade sysslor som att rensa latriner och begrava självmördare. Tjänsten som bödelsdräng avskaffas under 1860-talet.
Under 1600-talet var det svårt att rekrytera skarprättare varför man istället utnyttjade dömda fångar till arbetsuppgiften. Dödsdömda personer kunde få slippa sitt straff genom att själva bli skarprättare.
Innan han trädde i tjänst fick han öronen avskurna eller stadens märke inbränt på kroppen, så att han skulle bli lätt att identifiera om han avvek från sin syssla. Inte sällan hängde den nye bödeln sin föregångare.
Bödelns umgängeskrets var begränsad till folk med låg social status, han var ju själv rekryterad ur denna kategori. Mot mitten av 1800-talet förändras dock status och rekryteringsformer för yrket och man får ett visst antal statligt anställda skarprättare.
Efter 1866 fanns endast två verksamma skarprättare i landet, en för Stockholms stad (Johan Fredrik Hjort) och en för Jönköping/Vadstena (Per Petter Christensson Steijnech). När Steijnech 1887 emigrerade till USA fick han ingen efterträdare i Jönköping. Hjort avled 1882 och efterträddes av Albert Gustaf Dalman, som skulle bli Sveriges sista skarprättare. År 1900 blev han riksskarprättare, och året efter hans död avskaffades dödsstraffet i fredstid i Sverige.
Ordet bödel är äldst och finns redan i fornsvenskan.
Ordet skarprättare kommer från tyskans scharfrichter. Även ordet mästerman kommer från tyskan.
Begreppet bödel har senare kommit att användas i överförd betydelse, bland annat om skoningslösa mördare och personer som medverkat i folkmord.

manschettvåldet

klicka bild

Annonser

Written by susaeg

23 april, 2011 den 00:34

Publicerat i Uncategorized